Ingen med arbetsförmåga ska lämnas passiv

Arbete är mer än lön. Det är sammanhang, ansvar, rutiner och känslan av att behövas.

Därför tycker jag att kommunen har ett tydligt ansvar för människor som står långt från den vanliga arbetsmarknaden. Inte att lova alla exakt det arbete de önskar, men att se till att den som har arbetsförmåga inte lämnas hemma i passivitet år efter år.

Den som kan bidra ska få en plats att bidra på – och mötas av förväntningen att göra det.

Det finns riktiga uppgifter

I en kommun finns alltid sådant som behöver göras. Skräp ska plockas. Buskar ska trimmas. Rabatter ska rensas. Lokaler behöver städas. Parker, stråk och gemensamma miljöer kan få bättre omvårdnad.

Det betyder inte att människor med försörjningsstöd ska ersätta ordinarie anställda eller bli permanent billig arbetskraft. Insatser ska vara säkra, meningsfulla och kopplade till en individuell väg mot arbete eller utbildning.

Men principen måste vara tydlig: kan man arbeta efter sin förmåga ska aktivitet vara det normala. Kravlös passivitet hjälper ingen.

Kan man arbeta efter sin förmåga ska aktivitet vara det normala. Kravlös passivitet hjälper ingen.

För vissa är steget ett praktikjobb hos ett företag. För andra är det språkträning kombinerad med arbete. För någon med nedsatt arbetsförmåga kan några timmar i veckan vara ett stort framsteg. Kommunens uppgift är att hitta vägen som fungerar – och följa upp att den används.

Kommunen ska öppna dörren till arbetsmarknaden

Moderaterna i Ängelholm vill utveckla Ängelholmsmodellen, erbjuda fler praktikplatser och knyta utbildning närmare lokala företags kompetensbehov. Det ligger helt rätt.

Jag vill dessutom att kommunen själv tar större praktiskt ansvar när marknaden ännu inte har en plats. En väl genomförd kommunal arbetsinsats kan ge referenser, språk, arbetsvana och självförtroende. Den kan också göra Ängelholm renare och mer välskött.

Bidrag ska vara en bro tillbaka – inte ett väntrum utan utgång.

Det här är både en frihetsfråga och en rättvisefråga. Friheten växer när fler kan försörja sig själva. Rättvisan kräver att den som arbetar och betalar skatt kan lita på att systemen både hjälper den som behöver stöd och ställer krav på den som kan bidra.

Vi ska aldrig mäta en människa enbart i produktivitet. Men vi ska heller inte beröva människor möjligheten och ansvaret att göra nytta.